Ny vecka

Måndag i dag och jag har en helt nu vecka framför mig.
Än så länge så har den ju inte börjat så lysande..Inget speciellt som har hänt egentligen..förutom att hela mitt liv är helt upp och ner och jag bara tycker extremt synd om mig själv just nu.
Kanske är det för att jag ska ha mens..hehe
Förra veckan var jag positiv och glad, det kändes lite tungt men jag kände mig stark. Så känns det inte nu längre, jag känner mig så himla liten och vill bara bort bort bort, jag vill sova hela tiden och vakna när allting känns bra igen..
Jag vill vara lycklig! Varför ska det vara så himla svårt för? Förtjänar jag inte de?? Känns hopplöst.. Känner mig sjuk ensam men det vet jag om att jag inte är. Vännerna är verkligen guldvärda! man märker ju verkligen vem ens sanna vänner är när man befinner sig i kris om man nu ska kalla de för de. Man ser vem som ställer upp och lyssnar på när en hysteriskt gråtande Sara ringer och snörvlar i telefonen och jag hör knappt själv vad jag säger!

Så jag vet om att jag inte är ensam! Jag har mina vänner och min familj och min lilla söta hund! :) Speciellt är jag extra glad för Sanna, hon är min bästa och äldsta vän utan henne så hade jag nog inte kommit ur sängen.

Mina arbetskollegor är också toppen, när man kommer till jobb så får man något annat att tänka på och man kan till och med glömma för en stund.

Mina föräldrar dom är alltid underbara, dom ställer alltid upp till 110% i vått och torrt!

Jag erkände en sak för mig själv i går, när jag låg i sängen och tyckte allmänt synd om mig själv.
Det var i och för sig ingen nyhet men i samma sekund som jag sa det högt så kändes det liksom bättre..

"JAG ÄR RÄDD FÖR ATT VARA ENSAM" Ja så är det, jag är livrädd för att vara ensam. Jag har ALDRIG varit ensam asså jag har ju varit själv i en dag eller två det är inte så jag menar.
Men min största rädsla är inte att få cancer eller att bli av med jobbet min största rädsla är att vara eller bli ensam.
Vara 30 år och ENSAM..alla vänner gifter sig och skaffar barn och Sara jo hon är ensam..! Det skrämmer mig skit mycket!!

Jag vet om att för min del är det bra att vara ensam, det är det jag behöver! Innerst inne vet jag de, men bara för det så behöver jag ju inte tycka om de..
Så det är nog därför jag känner som jag gör. Jag har lite panik känslor liksom.
Blir helt blockerad i hjärnan och kan inte andas och sen ligger jag helt plötsligt i foster ställning och tycker skit synd om mig själv.

Nu låter det som att jag är ett vrak, det är jag inte men till och från så är det så här jag känner jag kan inte hjälpa de..

Det finns bra dagar och dåliga dagar..Förra veckan hade jag många bra dagar, så denna veckan blir det kanske fler dåliga?
Aja en dag i taget..Som jag brukar säga " Det finns dom som har det värre.."

Nu ska jag slappa framför TVn SVENSKA HJÄLTAR ikväll det ska jag se så kan jag gråta lite till! :)